50 DAGAR KVAR
50 dagar kvar tills jag får träffa familj och vänner, äta salmiak, fiska abborrar med morfar, äta nypotatis och grilla sommarmat. 50 dagar tills jag får får känna ansvar, frihet och medvetande om vad som gäller igen. Det är 50 dagar tills jag kommer tillbaka till Åland från ett helt annat liv. På något konstigt sätt känns det inte som att mitt liv fortsatte i USA, utan det är med som att tiden stannade och jag fick drömma mig iväg till ett nytt land ett år, uppleva kulturchocker och överraskningar och nu är jag på väg att vakna igen för att ta mig tillbaka till verkligheten. För på många sätt är det inte som en verklighet här. Att jag inte behöver plugga är nog en av de största skillnaderna och fast det är jätteskönt att kunna chilla saknar jag att ha ett mål med vad jag gör. Mina klasskompisar här pluggar hela tiden för att komma iväg till bra universitet, medans jag bara "am here for the experience".
Men trots att många tycker att jag tog ett konstigt och slösaktigt beslut att åka på utbytesår, för jag tappar ju faktiskt ett studieår, så kommer jag aldrig ångra det. Jag kommer ihåg när jag första gången kom till New York och vi utbytesstudenter satt spänt i en buss som gick mellan skyskrapor och sevärdheter och vi hade fortfarande alla upplevelser framför oss. Redan då tänkte jag "detta är nog det bästa beslutet jag någonsin tagit". Det var en kittlande känsla som gick genom hela kroppen, speciellt magen, när jag tänkte på hur jag faktiskt inte hade en minsta aning om vad jag skulle få uppleva de kommande 10 månaderna. Medvetenheten om att vi alla som satt i bussen kände precis likadant och att se ivern i andras ögon, var som att ha ett hemligt språk. Våra samma känslor och tankar skjöts som blixtar genom minsta blickar.
Vad jag sen i verkligheten fick uppleva var verkligen ingening som jag hade förväntat mig. Före jag åkte hade jag googlat och läst andras utbyteshistorier och bloggar, och trodde väl att mitt år skulle bli lite mediocre normalt också. Många skrev på sina bloggar att det var det mest ansträngande men också mest intressanta år de haft. Fast jag blev varnad att det kunde bli tungt vissa stunder, tänkte jag bara att jag är bra på att hantera hopplösa situationer och att det nog inte skulle vara så illa. Så jag skrattade bara bort det, fast det ändå malde lite i bakhuvudet. Jag fattade aldrig hur fruktansvärt svårt det skulle bli att vara alldeles ensam, utan att känna stöd i det nya landet jag blivit placerad i. Gråten har varit outhärdlig, stressen har fått mig att skakande krascha på mig säng och krama om min nalle så hårt det bara går som ett barn skulle göra, mardrömmar har fått mig att vakna svettig gång på gång under nätter och saknaden att kunna lita på någon har varit överväldigande. Dessa känslor var så klart blandade med euforiska ögonblick också, som att t.ex. stå på de fullpackade läktarna där hela skolan hejade med cheerleadersena första fotbollsmatchen. Och hur konstigt det än låter var det såsmåningom bara känslan att jag älskade både USA och Åland som började slita mig itu. Det går knappt att jämföra början av mitt utbytesår med slutet av det, likaså går det knappt att jämföra mig som person innan året och mig som person mot slutet av det.
Personligen känner jag att jag kanske behövt lite mer tid än många andra att hitta mig själv, reda ut vem jag är, hur jag vill visa mig själv till andra, var jag står i olika frågor, att lära mig dra gränser, hjälpa andra men ändå inte skada min värdighet, förstå när jag behöver stå emot och när jag kan följa med strömmen. De senaste åren har varit jättetunga för mig och jag som person är rätt bra på att gömma alla mina känslor och bara le istället. Oftast är det ärlig glädje, don't get me wrong, men ibland bara vågar jag inte vara ärlig och säga att nåt är fel. Att vara mer öppen och faktiskt säga vad jag känner är också något det här året har gett mig säkerheten till att göra. Jag är mer självsäker och skulle idag typ kunna rappa Trap Queen eller dansa Nasty Freestyle dansen på party, vilket jag inte är säker på att jag skulle gjort för ett år sen haha. Jag har förändrats så himla mycket, enligt mig själv i alla fall. Jag är livrädd jag inte hör hemma där jag var för ett år sedan och hur det påverkar mitt liv när jag kommer hem igen. På samma gång hoppas jag verkligen inte att jag är den samma som för ett år sen. När jag tittar tillbaka på bilder på mig för ett år sedan ser jag en rätt naiv, osäker tjej who needs to get her shit together och ta fram attityden lite. Ja, utbytesåret har gett mig mycket att tänka på och det enda sättet att veta vad som verkligen kommer hända är ju att åka hem och få facit i hand.
Framtiden känns ändå lite skrämmande fast jag lärt känna mig själv och därmed mina intressen bättre detta år. Jag vet mera vad jag vill fokusera på nu, men jag känner också att jag bara vill vara ung och leva livet ett tag. Allt behöver inte vara plannerat redan och jag vill kunna vara både ansvarig, smart och eftertänksam samtidigt som jag släpper lös, glömmer allvarligheten med livet och är en oansvarsful tonåring emellanåt. För är livet för strikt och förutsägbart kommer jag bli uttråkad. Jag behöver lite äventyr! Jag har insett så många nya saker angående mig själv, andra och världen tack vare året att det inte på något sätt är ersättningsbart. Jag har lärt mig att vår tid på jorden verkligen är för kort för att slösa bort eller leva mainstream mot ens vilja. Så fast det har varit värre än världens brantaste bergochdalbana med tjugo loopar och 5 G-krafter, klarade jag mig igenom det. Fan asså, jag klarade det!
Snart möter den här blicken mig och jag längtar. Mina känslor är så blandade om att åka hem, men jag vill verkligen komma tillbaka också. Nu ska jag bara ha det så kul som möjligt och checka av min bucket list i USA innan jag åker hem. See ya later!
