AVSKEDET
Det blev en sömnlös natt när vi kom hem från stan med massor med packande och sista tankar. Ännu hade jag inte förstått att mina sista timmar i New York räknades ner. Jag bara fattade inte att jag skulle lämna det jag i sex månader kallat mitt hem för att bege mig till Åland och träffa den riktiga verkligheten. När jag var i USA kändes allt så avlägset. Det är så geografiskt långt mellan de två ställena att det är svårt att greppa att båda faktiskt finns på samma jordklot.
Så 1 juli vaknade jag av en rejäl blixt som slog ned i närheten, ett ljus som fick mig att kisa, och spöregn. Min första tanke var "åskar det så här mycket kan vi knappast köra bil till flygfältet och flyget är förmodligen inställt." Så det frågade jag Bob men fick bara ett vänligt skratt tillbaka. Vare sig jag ville eller inte var detta dagen som alltid funnits någonstans där långt inne i framtiden, dagen det var dags att åka hem.
Vi var tysta i bilen på väg till flygfältet, jag, Lisa, Bob och Ilda. Väl där var vi alla fortfarande lugna medans vi checkade in mina väskor och ställde oss i kön till säkerhetskontrollen. Vi skämtade som vanligt ett tag men paniken bara slet i mitt inre när en vakt sa "okay, everyone going to Charlotte, North Carolina step out of the line and come with me this way." Det betydde att planet skulle avgå snart och alla som skulle med det fick förtur i kön till säkerhetskontrollen. Vi gick ur kön och alla som skulle till NC ställde upp sig på ett led som sen började röra sig mot säkerhetskontrollerna. Om jag hade några välvalda ord jag skulle säga vid avskedet så försvann de totalt när jag fick en black out av allt vad språk är. Det enda jag sa var "no, no, no, no, no, no, no..." medans jag i panik tittade från Lisa till Bob till Ilda, Lisa till Bob till Ilda, Lisa, Bob, Ilda. Jag kramade alla medans tårar bara rann. Jag kunde knappt andas. Jag bara fattade inte att det här var hejdå på ett bra tag. Nej, det bara kunde inte vara så. Liksom sluta skämta med mig. Väck mig från drömmen.
Men det fanns inget att bli väckt från. Så snavandes i mina slitna rosa converse som varit med om så många äventyr i New York, med mina handbagage dinglande i vardera hand, inga linser i ögonen och tårar som förvärrade sikten ytterligare in till säkerhetskontrollen, försökte jag som redan kände mig disorienterad hitta till passkontrollen. Där tittade kvinnan som jobbade där på mig som om hon försökte komma på ifall någon hade tvingat iväg mig på ett plan till en okänd plats eller kidnappat mig, så jag försökte haspla ur mig mellan hulkningarna och tårarna att jag var en utbytesstudent som var på väg hem. Hon log lite tröstande och sa att "då hade du i alla fall ett bra år" och jag kunde bara nicka lite till svar innan jag tog mig vidare till väskkontrollen. Mannen där stirrade också på mina osminkade kinder röda av gråt. Genom en glasvägg kunde jag se Lisa, Bob och Ilda vinka av mig en sista gång och sedan skildes vi åt. Mitt synfält var suddigt av alla tårar men jag lyckades tillslut ta mig ombord på första planet till North Carolina. Flygvärdinnan gav mig näsdukar och undrade vad som var fel. Förklaringen kom genom hulkningar igen. Planet lyfte på bestämd tid och tårarna verkligen strömmade medans jag såg hur New York blev mindre och mindre under mig. Efter ungefär 20 minuter av tankar, bilder och minnen som spolats fram och tillbaka i min hjärna kröp jag tillslut ihop i den stora college munktröjan som Emmanuel givit mig en av de sista gångerna vi sågs och somnade snart med huvan på och händerna indragna i de stora ärmarna.
Jag vaknade när flyghjulen slog i marken. I NC tog jag mig till nästa flyg, som så klart blivit inställt (precis som när jag skulle från just det flygfältet till NY i december). Jag löste problemet genom att ringa till Explorius och prata med informationen på flygfältet. Nästan alla som stod i kö skulle ha åkt med det inställda flyget till Washington DC. Så jag hittade lite lunch och ringde Lisa. Vi pratade säkert en halvtimme och det kändes så bra att höra hennes röst igen. Tre timmar senare gick det andra flyget och snart var jag i Washington DC där jag blev tvungen att ta en shuttle till Dulles Airport från Reagan Airport. Det roliga var att den enda andra människan i shutteln var en svensk man. Jag kände redan då att Skandinavien var inom räckhåll. Efter ett tag på Dulles Airport kom en tjej från Explorius och såg till att jag kom på rätt buss till rätt hotell.
Då började den sista delen av min USA upplevelse i år - Year End Camp.
Så 1 juli vaknade jag av en rejäl blixt som slog ned i närheten, ett ljus som fick mig att kisa, och spöregn. Min första tanke var "åskar det så här mycket kan vi knappast köra bil till flygfältet och flyget är förmodligen inställt." Så det frågade jag Bob men fick bara ett vänligt skratt tillbaka. Vare sig jag ville eller inte var detta dagen som alltid funnits någonstans där långt inne i framtiden, dagen det var dags att åka hem.
Vi var tysta i bilen på väg till flygfältet, jag, Lisa, Bob och Ilda. Väl där var vi alla fortfarande lugna medans vi checkade in mina väskor och ställde oss i kön till säkerhetskontrollen. Vi skämtade som vanligt ett tag men paniken bara slet i mitt inre när en vakt sa "okay, everyone going to Charlotte, North Carolina step out of the line and come with me this way." Det betydde att planet skulle avgå snart och alla som skulle med det fick förtur i kön till säkerhetskontrollen. Vi gick ur kön och alla som skulle till NC ställde upp sig på ett led som sen började röra sig mot säkerhetskontrollerna. Om jag hade några välvalda ord jag skulle säga vid avskedet så försvann de totalt när jag fick en black out av allt vad språk är. Det enda jag sa var "no, no, no, no, no, no, no..." medans jag i panik tittade från Lisa till Bob till Ilda, Lisa till Bob till Ilda, Lisa, Bob, Ilda. Jag kramade alla medans tårar bara rann. Jag kunde knappt andas. Jag bara fattade inte att det här var hejdå på ett bra tag. Nej, det bara kunde inte vara så. Liksom sluta skämta med mig. Väck mig från drömmen.
Men det fanns inget att bli väckt från. Så snavandes i mina slitna rosa converse som varit med om så många äventyr i New York, med mina handbagage dinglande i vardera hand, inga linser i ögonen och tårar som förvärrade sikten ytterligare in till säkerhetskontrollen, försökte jag som redan kände mig disorienterad hitta till passkontrollen. Där tittade kvinnan som jobbade där på mig som om hon försökte komma på ifall någon hade tvingat iväg mig på ett plan till en okänd plats eller kidnappat mig, så jag försökte haspla ur mig mellan hulkningarna och tårarna att jag var en utbytesstudent som var på väg hem. Hon log lite tröstande och sa att "då hade du i alla fall ett bra år" och jag kunde bara nicka lite till svar innan jag tog mig vidare till väskkontrollen. Mannen där stirrade också på mina osminkade kinder röda av gråt. Genom en glasvägg kunde jag se Lisa, Bob och Ilda vinka av mig en sista gång och sedan skildes vi åt. Mitt synfält var suddigt av alla tårar men jag lyckades tillslut ta mig ombord på första planet till North Carolina. Flygvärdinnan gav mig näsdukar och undrade vad som var fel. Förklaringen kom genom hulkningar igen. Planet lyfte på bestämd tid och tårarna verkligen strömmade medans jag såg hur New York blev mindre och mindre under mig. Efter ungefär 20 minuter av tankar, bilder och minnen som spolats fram och tillbaka i min hjärna kröp jag tillslut ihop i den stora college munktröjan som Emmanuel givit mig en av de sista gångerna vi sågs och somnade snart med huvan på och händerna indragna i de stora ärmarna.
Jag vaknade när flyghjulen slog i marken. I NC tog jag mig till nästa flyg, som så klart blivit inställt (precis som när jag skulle från just det flygfältet till NY i december). Jag löste problemet genom att ringa till Explorius och prata med informationen på flygfältet. Nästan alla som stod i kö skulle ha åkt med det inställda flyget till Washington DC. Så jag hittade lite lunch och ringde Lisa. Vi pratade säkert en halvtimme och det kändes så bra att höra hennes röst igen. Tre timmar senare gick det andra flyget och snart var jag i Washington DC där jag blev tvungen att ta en shuttle till Dulles Airport från Reagan Airport. Det roliga var att den enda andra människan i shutteln var en svensk man. Jag kände redan då att Skandinavien var inom räckhåll. Efter ett tag på Dulles Airport kom en tjej från Explorius och såg till att jag kom på rätt buss till rätt hotell.
Då började den sista delen av min USA upplevelse i år - Year End Camp.
