NÄR ENSAMHETEN ATTACKERAR
Ja vad gör jag vaken halv nio på morgonen? Det är verkligen inte likt mig. Efter 17 år med mig själv vet jag att om min kropp är utmattad och jag känner mig trygg, kan jag sova till två på dagen. Men fast jag gick och lade mig efter midnatt bara vaknar jag hela tiden. Jag kan inte sova. Det låter ju konstigt när man ständigt är omringad av underbara människor, men ibland känner jag mig så himla ensam ändå. Jag känner inte så många i New York ännu, och när jag ser alla mina utbyteskompisar som fått bra kompisar sen start och har hur kul som helst nu de sista månaderna så känner jag sån himla press bara. Jag vill bara ha tighta bästa vänner nu på en gång. Men det är ju inte så det funkar. Det tar ett tag att komma till det stadiet och jag måste ha tålamod. Men det är svårt när man känner sig ensamast på jorden och bara vill ha en kram. Ta mig inte fel nu, jag älskar min värdfamilj över allt annat och många kompisar från skolan tycker jag också väldigt mycket om, men ändå saknar jag närhet som bara långvariga tighta relationer ger en.
Jag saknar alla vänner på Åland. Saknar min familj. Saknar att någon mitt i allt kan komma och knacka på min dörr, säga "hej jag tog med mig chokladdoppade grönsaker och en bra film", bara gå rakt in i mitt hus för att hon/han vet att hon/han är välkommen in och utan några komplikationer ha världens mysigaste kväll. Jag saknar hur alla klär sig i Lusse, saknar att faktiskt ha ett mål med skolan. Saknar att känna alla runtom mig, saknar att spela Monopol med min familj. Saknar att cykla längs Mariehamns slingriga vägar, saknar känslan av förtroende för andra. Tror som sagt känslan jag har just nu kan ha nåt med hemlängtan at göra. För idag känns bara som en väldigt konstig dag. Igår var också en. Jag känner mig bara helt... tom. Ingenting känner jag. Jag har kallt fast det är varmt under täcket, jag är hungrig fast vi nyss åt, ändå har jag ingen aptit, jag är törstig fast jag nyss drack två glas vatten, mår illa, är trött fast jag har sovit, min hud är superkänslig (ni vet som när man har feber), blåmärkena från skidresan dunkar, jag har en kittlande känsla av obehag i magen (som fjärilar), vill vara i fred på samma gång som jag så gärna bara vill umås med någon, jag saknar Åland fast jag är livrädd att återvända, jag känner mig så himla ensam fast jag är omgiven av människor dygnet runt och jag känner mig annars bara helt totalt kaos på insidan. Vet inte hur det blev så här, men idag är en konstig dag. Jag fattar inte vad det är min kropp vill ha. Jag fattar inte vad min hjärna vill ha. Jag vet bara att det liksom är nåt som saknas.
Så just nu gör jag allt jag kan för att ignorera mina känslor. Sitter i min säng med dubbla filtar, dricker fruktte, lyssnar på svensk musik, äter lakrits och skriver av mig. Ledsen för att tråka ut er med det här, men jag vill att ni ska få helheten av att vara utbytesstudent. Så mycket kul händer hela tiden, men ibland är det bara förjävligt tungt. Har du tips på vad jag kan göra för att hålla mig sysselsatt och tänka på annat? Jag tackar inte nej.
