Emma Lindvall | USA utbyte

 

Vaknade och höll nästan på att bli hemma idag. Riktigt trött och förkyld! Direkt efter skolan åkte jag hem och åt middag snabbt, sen tillbaka till skolan och vi bytte alla om till kör outfiten (blå glittrig topp och svart kjol för tjejer, blå kavaj, glittrig slips och svarta byxor för killar). Jag var riktigt nervös där ett tag när jag sminkade mig och mina händer bara skakade när jag visste att jag hade exakt 9 minuter på mig att sätta på lösögonfransar och lacka mina naglar. Slutade med att jag hade en tjej som fixade mina naglar, en som fixade mina kläder och en som fixade mitt hår.

 

Men nervositeten gick över så fort vi kom upp på scenen och musiken började spela. Vi startade hela konserten med trestämmig nationalsång och sedan kanske fyra andra låtar. Vi gick av scenen och lyssnade på röd- och vitklädda kören sjunga en sång som jag aldrig hört förut. Sedan var det enligt schemat min tur att sjunga solo men min lärare glömde bort det så när vi började gå upp på scenen igen för slutsångerna var det någon som hintade det till henne och alla fick gå ner igen, utom jag. Det var inte planerat, men hon presenterade mig inför publiken och sen bad hon mig presentera mig själv. What, hon hade ju redan sagt allt om mig? Så på jättefin engelska försökte jag improvisera något och det var faktiskt lite pinsamt. Anyway så fick jag applåder när jag slutat prata och så var det dags för Utan dina andetag av Kent. Den låten betyder så otroligt mycket för mig och det var lite kul att sjunga den inför en publik som hade absolut 0 aning om vad ordena som strömmade ur min mun betydde. Applåder, jag kände mig glad och rätt nöjd, vi gjorde avslutningsnumrena (September, Lollipop och Down to the river to pray) och sen var det direkt dags för premiär för höstpjäsen. De som varit i kören och skulle byta om till zombie kläder och zombie make-up hade duktigt bråttom.

Och den här gången gick pjäsen så himla bra!! Allt satt perfekt. Jag kom ihåg alla repliker, klädbytena gick smidigt, inga onaturliga pauser, improvisering där det behövdes funkade bra. Ja allt gick super! För alla! Jag verkligen älskar den där känslan av adrenalin i hela kroppen efteråt. Känslan av gemenskap och att alla bara kramas. Alla är så glada och menar verkligen "bra jobbat!". Alla är så otroligt peppande. Det är nog därför teater är en av de sakerna som jag älskar mest här i livet. En annan rolig sak är att jag i början av teaterövningarna bara inte kunde skrika på befallning. Ni vet ett sån där jagad-av-zombies eller äten-av-zombies skrik? Jag vet inte varför, men jag har alltid varit så rädd för att skrika inför folk. Tillslut måste min teaterlärare ha en "scream choir" där vi alla stod på en rad och när hon pekade på dig måste du skrika. Pekade hon på dig igen skulle du vara tyst och så höll det på så där tills alla skrek på samma gång. Tinnitusframkallande, men nu har jag lärt mig skrika inför andra.

 

Här är länk till mitt performance idag!! ->> Utan dina andetag NMBH